PRESSEN OM HEMLIGHUSET

Buskishumor med lokala inslag

Komedin Hemlighuset är ursprungligen skriven av Curt Peterson och hette från början ”Spellôlja”. Krister Claesson gjorde en manusbearbetning år 1996 och passade även på att byta namn till Hemlighuset.

Den föreställning som hade premiär på fredagen på Tryckeriteatern innehöll många lokala inslag och dialektala tolkningar som gjorde att pjäsen fick en känsla av stark förankring som därtill förstärktes av andra finländska företagsfigurer i kulisserna, som exempelvis Hjallis Harkimo.

Invecklade liv

I centrum stod bland andra den försupna och hjulbenta direktören Ludvig Lindström (Kim Snygg) som hade vissa problem i förhållande till sin mycket argsinta fru Greta (Anne Ingman) och därtill ett lager på 100 000 osålda kalasbyxor. Han var dessutom skyldig nattklubbsdansösen Johanna Pettersson en ansenlig summa.

Privatdetektiven Knut Gribb (Tapio Laasonen) anlitas för att lösa problemet. Han är mera intresserad av att sälja värdelösa aktier till honom. Dessutom uppenbarar sig den försynte Svante Tonefjun (Jan Karell) som vill anhålla om direktörens dotter Bettans hand (Annette Lundell), men blir i stället snabbt insatt som stand-in för direktören som i sin tur agerar rollen som betjänt.

Snart dyker också den oslipade och snikna postorderkungen Pelle Blomberg (Tapio Laasonen) in på arenan. Också han har frieriplaner och farsen med alla dess invecklingar, personförvandlingar och missförstånd är ett faktum.

Trög inledning

Alla ingredienser finns där och på scenen står många personer som också tidigare setts i andra förtjänstfullt framförda roller i både västnyländska farser och andra teatersammanhang.

Om det beror på bristande mognadstid eller på vinterinfluensan som under de senaste dagarna anfäktat flera av de medverkande är svårt att säga, men ännu på premiärkvällen kändes åtminstone den första akten ännu långt ifrån färdig. Det långsamma och onödigt sega tempot, tillsammans med dialogen som flöt aningen trögt även om den individuella replikföringen fungerade hyggligt, gjorde att många potentiella tillfällen till skratt gick publiken förbi.

Den andra akten bjöd sedan på betydligt fler typiska farsinslag där den nog så svåra timningen i replikskiftet lyckades bättre, några gånger till och med på pricken.

Lockar till skratt

Bland skådespelarna syntes flera färgstarka personer, bland dem direktörsparet som minsann bjöd på sig själva fullt ut utan skrupler, dels verbalt, men också fysiskt. Ibland gränsade framträdandet till att man överspelade sina rollkaraktärer en aning. Samtidigt var samspelet mellan dessa två både energiskt och sprittande.

Främst fäste jag mig än en gång vid Jan Karell och den för honom typiska framtoningen, att med hjälp av små åthävor och med glimten i öga få publiken att brista ut i stora skrattsalvor.

Kvällen bjöd på en stunds avslappande samvaro tillsammans med ett gäng teaterentusiaster som trots den korta men istället intensiva träningsperioden ändå lyckats med att få ihop en pjäs som säkert ännu växer till sig. Totalt har man planerat in knappt ett tjugotal förställningar och det gör att pjäsen förmodligen kommer att vara mer finslipad när den sista föreställningen tar vid.