Raseborgs sommarteaters lyckade satsning Kirkkonummen Sanomat 13.7
Skräckromantik på Raseborg Kimito Annonsblad 3.7
Storsatsning på Raseborgs Sommarteater Hangötidningen 1.7
Mellan opera och Walt Disney Hufvudstadsbladet 1.7
Broadway saapui Raaseporiin Salon Seudun Sanomat 29.6
Liv, lust och dramatik på Raseborgssecenen Västra Nyland 28.6
Premiär för Ringaren RADIO VEGA VN 27.6
Esmeralda och Charmolue i A-laget Radio X3M 25.6
Kesäteatteri sopii kielikylvyksi Turun Sanomat 24.6
Ääntä ja liikettä luvassa Raaseporin lavalle Etelä-Uusimaa 18.6
Ringaren i Notre Dame har snart premiär RADIO VEGA VN 12.6
Repetitionsreportage i Samarbete juni LADDA NER PDF
GE DIN ÅSIKT OM RINGAREN! PUBLIKRESPONS
Raseborgs sommarteaters lyckade satsning
Västnyländska Ungdomsringens pjäsval i år är musikal en Ringaren i Notre Dame av Sebastian (Knud Grabow Christensen), en fri tolkning baserad på den franska nationalskalden Victor Hugos (1802–1885) klassiska roman Notre Dame de Paris (1831).
Romanen har varit inspirationskälla för många filmregissörer - för första gången redan 1909. Bland dem är kanske filmversionen med Charles Laughton och Maureen O'Hara, den som tilltalat mig mest. Disneybolaget har 1996 gjort en barnvänlig tecknad musikalversion.
Lyckad tolkning för vår nutid
Temat är alltid lika aktuellt. Man kan säga att den danske mångsidiga artisten, låtskrivaren, kompositören, rock och vissångaren, musikern, dramatikern och regissören Sebastian har lyckats väl. Det är han som är upphovsmannen för musikalen, han står för manuset och för
musiken. Lyckad är också Jan Lindroos översättning, tolkning och konstnärliga bearbetning för Raseborgs scen.
Sven Sid är Raseborgs sommarteaters mästerregissör. Det är för 20:de gången han regisserar på Raseborgs sommarteater med Svenskfinlands största utescen. Han
behärskar mästerligt regikonsten i massuppsättningar. Han inspirerar tydligen också amatörskådespelarna till ett proffsigt uppträdande. I år medverkade dessutom många nya lovande förmågor.
– Raseborg har genom åren varit för mig en mycket positiv upplevelse, inte minst för att jag kommit i kontakt med så många mänskor ytterom mitt eget skrå, allt från lärare till svetsare, säger Sid.
Pjäsen är händelserik och spännande. Medeltida dramatik, kärlek, känslor, scener med
gycklare, slödder, glädjeflickor, vanligt folk, bödlar, nunnor och förstås klockringaren
Quasimodo, zigenarflickan Esmeralda och ärkediakonen Claude Frollo.
Handlingen försiggår på torget utanför katedralen Notre Dame i Paris. Hanne Horte-
Garner har skapat en lyckad scenografi. Teaterscenen är lyckad, det kända rosettfönstret
i katedralen blir i andra akten utbytt mot en väldig kyrkklocka (Marie).
Katedralorkesterns musik med Teddy Granroth som kapellmästare var njutbar, stark och bärande, likaså kören och Annatuuli Saines koreografi.
Ljuddesign och teknik Robban Sederholm. Ljudtekniker Jesper Söderström och Sebastian Sjöblom. Scenmästare Kim Snygg. En lyckad kostymdesign, Anna Idman och Hanne Horte-Garner.
Utmärkta rollprestationer
Den vackra Esmeralda (Minna Kettunen) var både skönt sjungande och förförisk i sin dans. Quasimodo (Kim Snygg) tolkade utmärkt och övertygande sin roll som den skygga, döva
vanskapta klockringaren.
Den ambivalenta också mänskliga ärkediakon Claude Frollos (Dan Idman) tolkning
passade bra i tiden.
Glädjande många ungdomar fanns med. Spelet var levande njutbart med en intensivt
laddad stämning. Musikalen Ringaren i Notre Dame är en kulturell och underhållande
upplevelse.
Bildtext: ORDFÖRANDE i riksdagens bildningsutskott Raija Vahasalo prisade föreställningen, konstaterade att pjäsen är en berikande kulturgärning, en välspelad intensiv intressant pjäs. Hon tackade efteråt Sven Sid, Kim Snygg och Minna Kettunen för en lyckad föreställning.
GUNVOR WESTRÉN-DOLL i Kirkkonummen Sanomat 13.7
Skräckromantik på Raseborg
Raseborgs Sommarteater räds inte utmaningar. Ringaren i Notre Dame som musikal är en uppsättning som kräver mycket, speciellt med tanke på en friluftsuppsättning. Men föreställningen ger också mycket utöver stundens underhållning. Raseborgsteatern har genom årens lopp skapat sig förutsättningar för snart sagt vilka äventyrligheter den vill. Bered er på något utöver det vanliga!
Victor Hugo (1802-85) tycks, konstigt nog, ha mycket att ge också oss moderna männsikor som kunde förväntas vara långt mer bortskämda än hans samtida både vad gäller verkliga och fiktiva historier. Men den store fransmannens mest kända berättelser, Ringaren i Notre Dame och Les Miserables har båda använts som underlag för såväl film- som teaterdramatik. Ringaren har blivit filmatiserad tiotals gånger (kuriöst nog första gången så tidigt som 1909!),. Och Charles Laughton i all ära: Kim Snyggs Quasimodo är nog den bästa av alla hans fina tolkningar på Raseborg - och det är inte lite sagt!
Det är något särskilt med de stora europeiska berättarna från 1800-talet. En Dickens, en Flaubert eller varför inte vår egen Topelius med Fältskärns berättelser kunde konsten att både underhålla och röra sina läsare.
Ringaren i Notre Dame har alla ingredienser: våld, spänning, kärlek, åtrå, ödesbestämdhet, intriger, fanatism, ja en hel provkarta på mänskliga svagheter och dygder. Danske musikern och teatermannen Sebastian (Knud Grabow Christensen) är knappast lika känd i Finland som han är i resten av Norden. Men man blir nyfiken när man upplever hans texter och musik till musikalen. Musikmaterialet växlar friskt mellan olika stilar och epoker. Medeltida reminiscenser får man emellertid leta efter.
Ringaren kan naturligtvis upplevas enbart som en spännande berättelse om zigenarflickan Esmeralda (en underskön, skönsjungande och smidig Minna Kettunen). Men man lockas att dra paralleller till vår egen tid: de rumänska zigenarnas (tiggarproblematiken!) och andra samhällets olycksbarn nöd och utstötthet, kyrkan som asyl för de förföljda (utlänningsverket!), fundamentalistiska mörkmän t.o.m. i det sekulära Finland, intelligentsians handfallenhet (inför neoliberalismen) och pöbelns lättleddhet - kanske har mänskorna inte förändrats ett dugg sedan Hugos tid?
"FANTASTISKT" var det återkommande ordet när Jan Lindroos (översättning, bearbetning och produktion) och för 20:e gången regisserande Sven Sid tillsammans med arbetslaget tog emot grannföreningarnas hyllningar. Inga överord. De centrala rollerna: den diaboliske ärkediakonen (en återhållet intensiv Dan Idman), tiggarkungen Tapio Laasonen, igen en fullträff för ringräven, svassande kunglige kaptenen Per-Erik Krook och Jan Karells missförstådde poet - sekunderades av ett stort, samsjunget, dansant och väldrillat garde av birollsinnehavare. Föreställningen är slösande rik, både innehållsligt, musikaliskt och visuellt.
Till illusionen av sen medeltid bidrog de finurliga dräkterna (scenografen Hanne Horte-Garner och Anna Idman). Tankarna gick till Bergman-klassikern Det sjunde inseglet.
Hanne Horte-Garners scenografi imponerade (det gör Raseborgsscenografierna alltid!), t.ex. växlingen mellan ute och inne i katedralen. Katedralorkestern med Teddy Granroth som kapellmästare gjorde ett strongt arbete, ljudet var som ur orkesterdiket i en riktig teaterlokal.
Ringaren i Notre Dame går nog till Raseborgs Sommarteaters annaler som en föreställning man inte glömmer. Alla musikaler är inte enbart lättvindig underhållning. Nu bjuds vi en föreställning med många skikt att ta till sig enligt tycke och smak.
Inger Sandman i Kimito Annonsblad 3.7
Storsatsning på Raseborgs Sommarteater
Medeltid vid medeltida slottRaseborgs Sommarteater går nu liksom t.ex. Lurens in för litet mera gediget drama. Glättighet och publikfrieri har åsidosatts denna sommar med Sebastians musikal enligt Victor Hugo. Men visst sprakar det till och publiken roas samtidigt som allvaret och misären lyser igenom.
Scenen ser ut som en gammal (kanske holländsk) målning med alla gestalter som kan tänka sig höra till. Det dansas, det gycklas, det intrigeras, det älskas, det döms, det hotas -allt på den yta som kan ses som torg, inre av kyrkan, tiggarland med en rent av rörande söt bordell. Allt enligt Hanne Horte-Garners intentioner. Jag hade dock föreställt mig Notre Dame ljusare. Och det är ju tillåtet.
Dräkterna är helt strålande i jordnära nyanser, för det mesta med snitt som för oss direkt in i medeltiden. Att vissa plagg återanvänts är en självklarhet och inte något att orda om, men så slarvigt sydda som vissa fållar är får det inte vara på en teater. Jag tänker främst på kungens mantel och vissa andra manliga klädesplagg. De dygdiga söta sömmande unga damerna är perfekt klädda, de små skökorna likaså.
Anna Idman har gjort det verkligt bra tillsammans med scenografen, justeringar hinner man ännu med.
Musiken är suggestiv och exekveras med den äran av Teddy Granroth och hans katedralorkester, men några örhängen att gnola på kunde åtminstone inte jag upptäcka. Men huvudsak är ju att handling och musik går hand i hand.
Sven Sid är tillbaka efter ett års ”semester”. Ett spel med massor av medverkande passar honom ypperligt, det var roligt att följa att minsta lilla statist levde med i handlingen. Förkärleken för uppställningar rakt upp och ner tycks Sven Sid inte kunna lämna, men det orörliga intrycket försvinner emellanåt med de många danserna och den allmänna oredan. Jag vill inte säga att danserna skulle vara inexakta och lite peu om peu, för de skall antagligen vara det i människomängderna.
Det är rent av rörande att se hur smidigt och inlevelsefullt Kim Snygg gestaltar Quasimodo, men handlingsmässigt kommer han i andra rummet. Det som dominerar, det som fångar intresset, det som skrämmer är samspelet (motspelet) mellan Minna Kettunen som zigenarflickan Esmeralda och Dan Idman som ärkediakonen Claude Frollo. Båda gör sina roller ypperligt. På diametralt olika sätt, men när de drabbar varandra ja då blir det blixt och dunder.
Det är på det varmaste jag rekommenderar ett besök på Raseborg. Litet annorlunda, som sagt och första akten är säkert kortare nu än vid premiären då rutinen hunnit infinna sig.
Och nu tar jag min säng och går, som det sägs i pjäsen.
Birgit Brunow i Hangötidningen 1.7
Mellan opera och Walt Disney
Ringaren i Notre Dame, som den visas på Raseborgs sommarteater, är ett verk av danske Sebastian (Knud Grabow Christensen), som i sitt hemland är jättestor och folkkär sångare och låtskrivare som har tagit steget in i musikalvärlden.Han har näsa för det som drar. Han har dramatiserat och komponerat musik till bl.a. Aladdin, Cyrano och Pippi Långstrump, och i år har han nått Finland.
Raseborgs version är en nedbantad utgåva på tre timmar. Sebastian tar gärna ut svängarna med sin musik och använder sig av många olika stilar. Ansvariga producenten Jan Lindroos och regissören Sven Sid har gjort helt rätt när de avpassat musikalen till sina proportioner. De är ju inte heller små, Raseborgs teater är ju den största sommarscenen i Svenskfinland.
Scenografin, Notre Dame med klocka, bågvalv och gargoyler, är skapad av Hanne Horte-Garner. Den är monumental och går i kyrkoarkitekturens gråtoner, med undantag av tornets glasmålning. Det färgstarka får i stället sin plats hos aktörerna, antingen i klädedräkten eller i ageradet.
Sebastian har tagit sig an Ringaren i Notre Dame med största självförtroende. Relationen mellan puckelryggen Quasimodo och den undersköna Esmeralda, som inte alls är Hugos enda ärende i romanen från 1831, gör han tydlig, ibland nästan Disney-tydlig. Där finns ett schablonmässigt motsatstänkande ont-gott, vackert-fult, en väl upptrampad stig. Det skulle bli trist och lite vulgärt om han stannade där.
Dessbättre har han kommit ihåg den större bilden också, samhället i Pariskvarteren kring Notre Dame. Berättelsen utspelar sig i slutet av 1400-talet, men fattigdom, kriminalitet och prostitution har inte förpassats till historien än. En viktig roll i pjäsen har "tiggarnas kung" i Mirakelstaden, platsen där man kan klara sig mot alla odds, där de fula och fattiga får finnas.
Tapio Laasonen är tiggarkungen Clopin, och han fyller rollen väl. Han satiriserar över övermakten, han leder de utstöttas skara. Hos Hugo har han en förebild, men Sebastian har skarvat i hans krets med bl.a. två fruar. På scenen är de karismatiska Nanne Vaihinen och Heidi Jousmaa. Dessutom har Clopin två utspökade adjutanter, Ludvig Lindholm och Tommy Haakana. Det här gänget på fem agerar (och sjunger) helt prima och är oundgängligt för själva budskapet i pjäsen. Det balanserar upp musikalens traditionella fokusering på kärlekshistorier, och den är bron till det som är uppsättningens styrka: masscenerna som framförs med stor kraft.
Stilkast med humor
Musiken är en integrerad del av berättandet. Det händer till och med att replikskifte sker i sång, men det ser ut som om Sebastian var noga med att visa att han inte tänker fastna i en viss stil. Som motvikt till scener som står operan nära inträffar t.ex. ett ögonblick när paret i fokus utför en fullt igenkännbar bugg.
De här stilkasten innehåller en dos humor som musikaler mår bra av. Och musikalen mår bra av att sångtexterna också innehåller ett märkbart allvar. När större delen av ensemblen sjunger sångerna som kommer från det kollektiva, sången om Notre Dame eller sången om Mirakelstaden, då genomfars publiken en känsla av delaktighet. Det är en sensation att vara rädd om.
Minna Kettunen som Esmeralda kan förankra sin prestation i det. Jag tycker hon är bäst när hon har många med sig på scenen, som med sin närvaro kan backa upp utlevelsen. Men som den säkra sångerska hon är höjer hon också solonumren, och de fåtaliga men fina duetterna, som aldrig blir sockersöta. Sången har energin, men talscenerna, i synnerhet om få är inblandade, kan ibland kännas som transportsträckor.
Kim Snyggs Quasimodo är uttrycksfull utan överdrifter, hans fosterfar Frollo, den fanatiska kyrkodiakonen, görs av Dan Idman, som skapar en kuslig aura av känslotomhet kring sig. Att den här rollen i pjäsen får en så stor plats är en del av det inrotade kravet på tydligt goda, tydligt onda karaktärer. De andra huvudrollerna har redan sprängt den traditionen, och Sven Sid har hos de flesta plockat fram de nyanser och motstridigheter som gör en pjäs till ett drama.
ANN-CHRISTINE SNICKARS, Hufvudstadsbladet 1.7
Broadway saapui Raaseporiin
Huh-huh, mikä show!
Ja paino nimenomaan sanalla show, sillä Raaseporin tämänvuotinen kesäteatteriesitys on kuin Broadwayn humusta keskelle länsiuusimaalaista rannikkomaisemaa salakuljetettu suurten mittakaavojen musikaali.
Victor Hugon klassikkoromaania Pariisin Notre-Dame vapaasti mukaileva ja näyttävän musikaalin muotoon taivuteltu Ringaren i Notre Dame on yli viidenkymmenen näyttelijän, lujaa soivan orkesterin ja mahtipontisten lavasteiden spektaakkeli.
Poissa ovat kaikki suomalaiseen kesäöteatteriin perinteisesti liitetyt kotikutoisuuden ja intimiyden elementit ja tilalla on amerikkalaistyyppinen viihdevyöry, joka kerrassaan jyrää yli esityksen katsojan - ja pelkästään hyvässä mielessä.
Tanskalaisen Sebastianin kirjoittama musikaalisovitus luottaa Hugon alkuperäistekstin painokkaimpiin teemoihin: oikeudenmukaisuuden vaatimuksiin, ihmisten ja yhteyskuntaluokkien väliseen tasa-arvoon, moraaliseen ryhdikkyyteen. Niin ikään Sebastian hyödyntää Hugon romaanin henkilövalikoimaa sekä Hugon aikanaan hämmentävää kerrontatekniikkaa, jossa tarinan keskeinen henkilö vaihtui romaanin edetessä.
Victor Hugon alati läsnäolevaksi päähenkilöksi voisi nostaa Notre-Damen goottilaisen katedraalin Citén saarella Pariisissa, kuten hänen romaaninsa alkuperäisnimi Notre-Dame de Paris vihjaa. Esmeralda, Quasimodo, Claude Frollo ja muut romaanihenkilöt ovat Hugolla alisteisia synkeälle katedraalille, jonka arkkitehtonista ja symbolista painoarvoa myös Raaseporin esitys hyödyntää.
Sebastianin musikaaliversiossa päähenkilöksi nousee mustalaistanssija Esmeralda, jota Raaseporissa notkeasti näyttelee Minna Kettunen. Esmeralda on nimenomaan draamallinen hahmo, joka ei juuri puhu mutta kuljettaa draamaa eteenpäin toiminnallaan ja usein pelkällä läsnäolollaan.
Esmeraldan ympärille sidotaan musikaalin tärkeimmät mieshahmot demonisesta arkkidiakoni Claude Frollosta (Dan Idman) runoilija Pierre Gringoireeen (Jan Karell), kepteeni Febusiin (Per-Erik Krook) ja lopulta itsensä Notre-Damen kellonsoittajaan, kyttyräselkäiseen Quasimodoon (Kim Snygg).
Sven Sidin ohjaaman Ringaren i Notre Damen voimakas Broadway-efekti syntyy Sebastianin kirjoittamista lauluista ja eritoten niiden vaikuttavasta toteutuksesta Raaseporissa. Narrkungsfestenin, Bränn på bålin ja Jacques Clopinin kaltaiset klassiset musical-sävelmät luovat koko draaman ympärille suuren maailman tunnelman, flairin, joka on herkullisessa ristiriidassa suomalaisen kesäillan ja lavasteiden taustalla levittäytyvän luonnon kanssa.
Laulavat näyttelijät selviävät solistisista numeroistaan kauttaaltaan kunnialla. Yksittäisiä soolonumeroita komeammiksi nousevat silti kuoro-osuudet yli 30 näyttelijän laulaessa yleisön tainnoksiin. Sillon saattaa kuvitella tosiaan olevansa Citén saarella, pelottavan katedraalin edessä, pyhän ja pahan leikkauspisteessä.
Puoli miljoonaa katsojaa ei voi olla väärässä
Raaseporissa on esitetty kesäteatteria vuodesta 1966 lähtien. Alkuvuosina produktioita ei ollut ihan jokaisena suvena, mutta vuodesta 1971 lähtien kylläkin. Suurinpiirtein siitä lähtien Rasaeborgs Sommarteater on myös tunnettu klassisen kesäteatteristandardin ylittävisä esityksistään.
Kovan laadun ovat noteeranneet myös katsojat. Raaseporissa on vuosikymmenten saatossa kesäteatteri-iltaa viettänyt lähes puoli miljoonaa katsojaa. Tämänvuotinen Ringaren i Notre Dame tulee rikkomaan maagisen 500 000 katsojan rajapyykin teatterin historian kokonaiskatsojamäärissä.
Raaseporin kovimmat box office-hitit ovat keränneet reilusti yli 15000 katsojaa. Vuoden 1993 The Sound of Musicin, ohjaajana Raaseporin luottomies Sven Sid. näki peräti 20000 katsojaa. Yli 10000 myydyn pääsylipun näytelmiä Rasaeborgs Sommarteater on tehnyt kunnioitettavat kolmekymmentä. Lukemat ovat hurjia ottaen huomioon verrattain kapean paikallisen yleisöpohjan.
Sama olisi mahdollista myös Salossa - ja paljon enemmänkin. Tosin kymmenien tuhansien katsojien suosioon ei päästä pelkällä tunteenpalolla, vaan tarvitaan myös ammattitaitoa ja ammattimaista asennetta. Juuri nämä ominaisuudet erottavat Raseborgs Sommarteaterin niistä Salon seudun lukuisista harrastajaryhmistä, joissa yritteliäisyys on valitettavasti aina koettu arvokkaammaksi kuin tekninen osaaminen.
Broadway anlände till Raseborg
Wow, vilken show!
Med betoning på ordet show, för årets uppsättning på Raseborgs sommarteater för en fläkt av Broadway mitt ut på den västnyländska kustbygden, det är som om någon smugglat hit en musikal i den verkligt stora skalan.
Ringaren i Notre Dame, fritt återgiven efter Victor Hugos klassikerroman, har förvandlats till ett musikalspektakel som framförs av över femtio skådespelare och en häftig orkester i pompös scenografi.
Här ses ingenting av de hembakta och småskurna element som vanligtvis kännetecknar finländsk sommarteater. I stället möts vi av en underhållningsström i amerikansk stil som med en gång golvar åskådaren - och det enbart i positiv bemärkelse.
Den musikaldramatisering som danske Sebastian har skrivit bygger på de mest centrala temata från Hugos originalroman: kravet på rättvisa, på jämlikhet mellan mänskor och samhällsklasser, och på moralisk rakrygghet. Sebastian utnyttjar också väl Hugos breda persongalleri och den berättarteknik som Hugo införde, där berättelsens huvudfigur växlar allteftersom romanen framskrider.
Som ständigt närvarande huvudperson i Hugos berättelse kunde man kalla själva den gotiska katedralen Notre Dame på ön Cité i Paris, om det vittnar också romanens originaltitel Notre-Dame de Paris. Esmeralda, Quasimodo, Frollo och de övriga romanpersonerna är hos Hugo underställda den mäktiga katedralen, vars arkitektoniska och symboliska tyngd också skickligt utnyttjas i Raseborgs framställning.
I Sebastians musikalversion är det zigenardanserskan Esmeralda som blir huvudperson, på Raseborg spänstigt tolkad av Minna Kettunen. Esmeralda är uttryckligen en dramatisk person, som inte säger mycket, men som för berättelsen framåt med sina handlingar och ibland med sin blotta närvaro.
Den starka Broadway-effekten i Sven Sids regi av Ringaren i Notre Dame föds ur de sånger som Sebastian har skrivit och uttryckligen tack vare det övertygande sätt på vilket de framförs på Raseborg. Klassiska musical-melodier som Narrkungsfesten, Bränn på bål, och Jacques Clopin skapar en magisk atmosfär runt själva dramat, en fläkt av den stora världen, en flair, som står i läcker konflikt med den finländska sommarkvällen och med landsbygdsnaturen som breder ut sig bakom scenografin.
De välsjungande skådespelarna klarar över hela linjen av sina solonummer med heder. Ståtligare än de enskilda sångnumren blir i alla fall körpartierna där över 30 skådespelare samtidigt tar sig ton och nästan bedövar publiken. Då kan man verkligen föreställa sig förflyttad till Île de la Cité, inför den skräckinjagande katedralen, i skärningspunkten mellan det heliga och det djävulska.
Tommi Aitio i Salon Seudun Sanomat 29.6. (Översättning)
Liv, lust och dramatik på Raseborgsscenen
Det är färg, rök, rörelse och medeltida dramatik på utomhusscenen i Raseborg. Gycklare, bödlar, nunnor, glädjeflickor och vanligt folk samlades på premiäraftonen i torsdags till i en visuell och storstilad uppsättning. I centrum står den vackra Esmeralda som med sin eldiga dans förvrider huvudet på alla män. Den fule och vanskapte Quasimodo visar sig däremot bära på en inre skönhet som inte ens folkets lynchstämning i Mirakelstaden kan fördriva.
Mot den västnyländska himlen med tallar i bakgrunden reser sig den skimrande parisiska katedralen Notre Dame med sitt magnifika rosettfönster. Det ligger förväntan i luften, det är västnyländsk sommar, det är än en gång premiärkväll på Raseborg.
Till det medeltida Paris lever anländer den eldiga och förföriska zigenarflickan Esmeralda (Minna Kettunen) som förvrider huvudet på männen i staden med sin gäckande dans, inklusive ärkediakonen i katedralen Notre Dame.
Eldig och förförisk
Handlingen rymmer både kärlekssorger, dramatik, mod, mord, bödlar, tortyr, glädjeflickor, nunnor och lynchstämning. Inte minst genom Esmeralda, som stundvis stämplas som en häxa, en satans ängel som bör få det straff som sådana förtjänar. Själv syndar hon på nåden, gäckar, utmanar människorna med sin frihet.
Som motvikt uppvisar hon en barmhärtighet och förlåtande attityd som människorna som drabbats av grupptryckets bojor varken förmår se, uppbringa, allra minst uppskatta.
Kvällens långa uppsättning är alldeles sin egen, även om det under första akten ännu råder en viss otydlighet om vart pjäsen är på väg. I första akten råder ett vimmel av dansanta stadsbor och färggranna gycklare på höga styltor som avlöser varandra i dansuppvisningar och sånger som stundvis ter sig aningen fragmentariska på bekostnad av själva handlingen.
Andra akten bjuder på en betydligt större fokusering, mer aggressiv dramatik och flera förtätade avsnitt där känslosam solo- och duettsång skapar en berörande atmosfär.
Fina insatser igen
Solen stod högt över den västnyländska himlen ännu i den första akten, men när solen gått ner kom den mörka medeltida atomsfären, den vackra scenografin som gjorts av Hanne Horte-Garner och de färgrika, detaljerade och välgenomtänkta dräkterna som skapats i samarbete med Anna Idman betydligt bättre till sin rätt.
Huvudrollsinnehavarnas insatser finns det heller ingenting att klaga på. Frågan är om inte Kim Snygg som tidigare setts i mer verbala och utagerande roller, nu genom sin genomgjutna och svåra gestaltning av den folkvalde narrkungen Quasimodo gör en av sina bästa rollinsatser. Risken för lyteskomik kunde föreligga, det blir inte fallet.
Esboflickan Minna Kettunen som är den som står i fokus under kvällen, är inte en dununge i teatersammanhang, men däremot ny på Raseborgsscenen. Med sin skönsjungande röst, dans och eldiga blick ger hon stadga åt pjäsen.
Glada glädjeflickor
Mycket övertygande, men långt från behaglig, är också Dan Idman i sin roll som den cyniske prästen med vass blick och bärande röst. Mer mysig framstår då Kapten Phoebus som spelas av Per-Erik Krook.
De söta och oskyldiga glädjeflickornas sång- och dansinslag är pigga och fräscha, även om tonerna ännu på premiärkvällen inte alltid sitter där de skall. I folkvimlet framträder Julia Högnabbas goda mimik och hennes entusiasm är tydlig. Lilla Linnea Ingman ger istället ett rörande intryck i sin spädhet.
Det är folk, det är färg, det är rök och rörelse och en tilltalande visuell upplevelse. Bra, mycket bra, men kanske inte super hörs en publikröst efteråt.
Traditionellt uttryck
Vill man komma med några invändningar mot den storslagna uppsättningen som krävt tidskrävande insatser av både skådespelare och andra frivilliga arbetare kunde den främst riktas mot själva regin som efter fjolårets avbrott med Cris af Enehjelm som regissör, ännu en gång gjorts av Sven Sid.
Fjolåret blev ett bjärt och uppfriskande avbrott, låt vara att pjäsen som helhet var av annan karaktär. Nu känns det som Raseborgs sommarteater igen är tillbaka i den gamla tryggheten med ett mer schablonmässigt och förutsägbart uttryck som ofta bygger på välbekant symmetri.
En ädelsten bland många
Förmodligen kommer det publikfriande konceptet att vara hållbart ännu i den nya staden Raseborg. Traditioner skapar trygghet och i en föränderlig värld måste kanske inte allting alltid vara nytt. Men det gångna årets ungdomliga satsningar på både Abba-shower, storslagna kostymuppsättningar på Tryckeriteatern med VNF och Hurja piruetti har kanske skämt bort västnylänningarna med året-runt-satsningar som i ett alltmer sjudande västnyländskt kulturliv, inte längre ställer sommarscenen på samma piedestal som tidigare. Snarare kan man se den som en smaragd (La Esmeralda, smaragd på spanska) bland andra i en skattkista som det är skäl att förvalta med omsorg också i den nya storkommunen.
CAMILLA LINDBERG i VÄSTRA NYLAND 28.6
Premiär för Ringaren
I torsdags var det premiärdags på Raseborgs sommarteater. Det var dessutom Finlandspremiär för den danske artisten Sebastians musikal Ringaren i Notre Dame. En rätt stor premiärpublik njöt av det den såg.Det var en stor skara skådespelare, som efter en vår full av övningar visade fram årets pjäs. Intrigen är säkert bekant för de flesta, men den bjöd säkert på många aha-upplevelser för publiken. Det är ju inte så ofta man kunnat följa med Ringaren under de senaste åren.
Hela ensemblen fick lovord för sitt arbete, men särskilt nämndes ändå Minna Kettunen för sin tolkning av Esmeralda och för sin sköna sång. En annan som lyftes fram var Quasimodo, Kim Snygg. "Hans livs roll", var ett omdöme om hans tolkning.
Publikkommentarer:
- Om jag säger det, så det som jag har sett nu överträffar det som jag har sett tidigare här. Och det säger jag ur hjärtat. Nog har jag läst boken, men det var så länge sedan och jag har en förmåga att glömma detaljer, men intrigen verkar ju nog bekant. Jättebra musik är det också, tycker jag. (Herre i publiken)
- En väldigt skönsjungande Esmeralda och hon lyser nog upp hela skådespelet. Alla skådespelarna spelar fint ihop och danserna är verkligt trevliga, det har varit fint att se på det hela. (Dam i publiken)
- Pjäsen är jättebra. Jag har sett filmen, men det var nog lite annorlunda i filmen. Men det här är nog också jättebra... det är helt annorlunda. Skådespelarna är bra, dom har sina egna roller liksom, just det ska dom ha. (Två flickor i publiken)
Sven Sid, premiären är över och det kom en massa lovord. Hur känns det för en regissör när premiären är över?
- Man är alltid glad över att det har gått bra, samtidigt börjar tomheten infinna sig... jättelycklig är man, men samtidigt är det som att "vad händer nu?".
- Det är en härlig pjäs, med alla ingredienser som finns. Det finns mycket dramatik, men den är också rolig, och den är framför allt spännande... jag vet inte men jag tycker jättemycket om den här pjäsen.
Kim Snygg, det sades här att rollen som Quasimodo var ditt livs roll, att det var en fullträff för dej den här rollen. Vad tycker du själv?
- Jag tycker om Quasimodo, han faller mej mycket nära hjärtat, den är en skön roll att spela. Att spela lite byfåne och idiot kräver i vanliga fall inte så mycket, men den här gången måste man gräva fram såna känslor som man kanske egentligen inte vill behandla, såna känslor som man kanske har varit med om någon gång i sitt liv men man har försökt undertrycka dem... att var utstött och inte helt accepterad av andra och försöka leva med det ... det var en tuff roll att ta sig an, men den föll ganska snabbt på plats nog i plastik och kropp. En skön roll att spela!
Intervjuer: Börje Broberg, Radio Vega Västnyland 27.6
Lyssna på hela inslaget i Radio Vega Västnyland
Esmeralda och Charmolue i A-laget Radio X3M 25.6
Kesäteatteri sopii kielikylvyksi
Tarina Quasimodosta ja Esmeraldasta on useimmille tuttu. Victor Hugon klassikkoromaanin pohjalta on vuosikymmenten mittaan tehty useita elokuvia mykkäfilmistä animaatioon.Raaseporin kesäteatteri esittää Notre Damen kellonsoittajan ruotsinkielisenä musikaalina, jolle tuottaja Jan Lindroos uskaltaa ennustaa menestystä.
- Notre Damen kellonsoittaja on yksi maailman parhaita kertomuksia ja sopii Raaseporiin todella hyvin. Se ajoittuu vuoteen 1482, jolloin linna eli todellista kukoistuskauttaan, hän sanoo.
Jykevien raunioiden tuntumassa toimiva teatteri houkuttelee väkeä koko etelärannikolta Turusta Loviisaan.
Esmeraldaksi oli tungosta
Yleisöennätys on viime vuosikymmeneltä, jolloin Sound of Music -musikaalin näki 20 000 katsojaa.
Heistä valtaosa on ruotsinkielisiä, mutta Lindroos arvelee, että joukosta noin viidennes puhuu äidinkielenään suomea. Esitys käy myös kielikylvystä.
Tanskalaisen Sebastianin kirjoittama näytelmä on Lindroosin mukaan hyvin kirjoitettu ja sisältää hienoa musiikkia. Teatterille se on suuri haaste.
- Musikaali on henkilömäärältään ja lavasteiltaan vaikea toteuttaa, ja lisäksi se on vaativa musiikillisesti. Tarvitsemme 45 näyttelijää ja ison orkesterin, hän kuvailee.
Mustalaisneito Esmeraldan rooliin oli lukuisia hakijoita Ruotsia myöten. Valituksi tuli 24-vuotias espoolainen Minna Kettunen, jonka tumma kauneus pistää miesten päät pyörälle myös katsomossa.
Muissa keskeisissä rooleissa nähdään muun muassa Dan Idman, Jan Karell, Peppe Krook, Tapio Laasonen ja Quasimodoksi muuntautuva Kim Snygg.
Ohjaaja Sven Sidille Raaseporin kesä jo kahdeskymmenes.
MERJA ILPALA-KLEMM
Turun Sanomat 24.6
Ääntä ja liikettä luvassa Raaseporin kesäteatterin lavalle
Musikaali ”Ringaren i Notre Dame” (Notre Damen kellonsoittaja) vie keskiajan pariisilaistunnelmiin Raaseporin maisemissa. Tanskalainen Knud Christiansen, taiteilijanimeltään Sebastian, vastaa Viktor Hugon klassikkoromaanin dramatisoinnista että musikaalin sävellystyöstä.- Hän on erittäin tunnettu Tanskassa, vaikka täällä meillä häntä ei niin yleisesti tiedetäkään, musikaalin tuottaja Jan Lindroos sanoo.
Christiansenin musikaalina Notre Damen kellonsoittaja esitettiin ensimmäistä kertaa Kööpenhaminassa kuusi vuotta sitten ja viikon päästä on vuorossa Suomen ensi-ilta Raaseporin kesäteatterin ja Västnylandska Ungdomsringenin voimin. Musikaali nähdään ensi-illan myötä ensimmäistä kertaa Tanskan rajojen ulkopuolella ja myöskin ensi kertaa kesäteatterin näyttämöllä. Kestoltaan kaksinäytöksinen musikaali on noin kolme tuntia väliaika mukaan lukien.
-Tämä ei ole mikään Disney-versio, vaan aikuisille tehty. Tietysti musikaali sopii myös lapsikatsojille. Sen voin sanoa, että näyttämöltä ei tule puuttumaan ääntä ja liikettä, Jan Lindroos lupaa.
Ilveilyä ja keskiaikaista menoa
Afron roolissa esiintyvän Nanne Vaihisen mielestä vaikeinta musikaalin harjoitteluvaiheessa on ollut suuren porukan saaminen kokoon yhtäaikaisesti.
-Omaa suoritusta ajatellen on vaikeinta se, että täytyy laulaa ja näytellä yhtä aikaa. Ja vielä pitäisi tajuta roolistaankin jotain, juuri Svenska Yrkeshögskolanista Vaastasta teatteri-ilmaisun ohjaajaksi valmistunut Vaihinen kertoo.
Neljä vuotta Raaseporin kesäteatterin toiminnassa mukana ollut Vaihinen lisää Notre Damen kellonsoittajan olevan juuri sellaista teatteria, mistä hän pitää.
-Sebastianin musiikki on aivan mahtavaa ja keskiaikainen meininki sekä ilveily viehättävät, Vaihinen sanoo.
Afron roolinsa ohella hän toimii myös musikaalin ohjaaja-assistenttina.
-Minun vastuullani on ollut ilveilijöiden harjoittaminen. Olen opettanut heitä esimerkiksi kävelemään puujaloilla. Ilveilijäporukan ikähaitari on noin kymmenvuotiaista aikuisikäisiin.
Uusia ja vanhoja kasvoja
Musikaalin rooleissa esiintyy niin kokeneempaa Raaseporin kesäteatterin näyttelijäkaartia kuin uusia kasvojakin. Näyttämöllä tullaan näkemään lähes viisikymmentä näyttelijää, joiden näyttelijäsuoritusten myötä keskiajan Pariisi herää henkiin munkkeineen, nunnineen, ilotyttöineen ja sotilaineen.
Teoksen on ohjannut Sven Sid ja se on hänen kahdeskymmenes ohjauksensa Raaseporin kesäteatterille. Lavastuksesta vastaa Hanne Horte-Garner, koreografiasta Annatuuli Saine ja kapellimestarina toimii Teddy Granroth.
Esmeraldana nähdään Minna Kettunen, Quasimodona Kim Snygg, Claude Frollona Dan Idman, Pierre Gringoirena Jan Karell, Phoebus de Chateaupersina Per-Erik Krook ja Jacques Clopinina Tapio Laasonen.
Raaseporin kesäteatteri on suurin ruotsinkielinen kesäteatteri Suomessa. Viime vuonna yli 12.000 katsojaa näki musiikkikomedian ”Underbara herrar i hatt”. -ls-
ETELÄ-UUSIMAA 18.6
Ringaren i Notre Dame har snart premiär
- Det är roligt men lite nervigt såhär före premiären, säger Kim Snygg som spelar Quasimodo i pjäsen Ringaren från Notre Dame på Raseborgs sommarteater.Klokkeren fra Notre Dame, som musikalen heter på danska, blev en enorm framgång när den uruppfördes i Danmark 2002. Pjäsen sätts nu upp för första gången utanför Danmark, för första gången utomhus på Raseborgs sommarteater.
Sven Sid, som firar 20-års jubilemum genom att regissera pjäsen, tycker att det är roligt att vara tillbaka på Raseborg efter en paus.
Finlandspremiär för Ringaren i Notre Dame blir det på torsdag den 26:e juni.
I pjäsen medverkar omkring 50 personer och en orkester på sex personer.
Lyssna på intervju i Radio Vega Västnyland 12.6